De Frihetliga Kommunisternas Organisations-Plattform
ALLMÄN AVDELNING
1. KLASSKAMP - DESS ROLL OCH MENING
Det finns inte en enda mänsklighet
Det är en mänsklighet i klasser
Slavar och härskare.
Likt alla de samhällen som föregått den, är det borgeliga kapitalist-samhället i vår tid inte "en mänsklighet". Det är uppdelat i två mycket avlägsna läger, skilda åt socialt genom sin situation och sina sätt att fungera, proletariatet (i dess vidare bemärkelse) och bourgoisin.
Proletariatets roll är och har varit i århundraden att bära bördan av fysiskt, plågsamt arbete från vilket frukterna tillfaller, inte dem, men en annan, priviligerad klass som äger egendom, auktoritet och kulturprodukterna (vetenskap, utbildning, konst); bourgoisin. Det sociala slaveriet och utsugningen av de arbetande massorna bildar grunden för det moderna samhället står på, som detta samhälle inte skulle kunna leva vidare utan.
Detta födde en ännu pågående klasskamp, som ibland fick en öppen våldsam karaktär, och ibland liknade ett långsamt och knappast påtagligt förlopp, men alltid på väg mot att omvandla samhället till ett samhälle som speglar behoven, kraven och synen på rättvisa hos arbetarna.
På det sociala området innebär all mänsklig historia en obruten kedja av strider utkämpade av de arbetande massorna för sina rättigheter, frihet och ett bättre liv. I det mänskliga samhällets historia har denna klasskamp alltid varit den främsta faktorn som bestämt formen och mönstret hos dessa samhällen.
Det sociala och politiska styret i alla stater är framför allt produkten av klasskamp. Det grundläggande mönstret i varje samhälle visar oss i vilket skede klasskampen befinner sig i. Den minsta ändring i den väg som slaget mellan klasserna tagit, i de inbördes olika ställningar som de olika styrkorna i klasskampen intagit, åstadkommer fortlöpande förändringar i världen och mönstret hos samhället.
Sådan är den allmänna, universella omfattningen och meningen hos klasskampen i klassamhällenas liv.
2. NÖDVÄNDIGHETEN AV EN VÅLDSAM SOCIAL REVOLUTION
Principen om slaveri och utsugning av massorna med våld utgör det moderna samhällets grund. Alla yttringar av dess existens; ekonomin, politiken, sociala förhållanden, vilar på klass-våld, för vilket de tjänande verktygen är: Myndigheterna, polisen, armén, domstolsväsendet. Allting i detta samhälle, varje företag taget för sig likaså hela statssystemet, är ingenting annat än kapitalismens bålverk. Därifrån kan de hålla ett ständigt vakande öga på arbetarna, där har de alltid redo krafter som är avsedda att slå ner alla de rörelser hoa arbetarna som hotar grundvalen eller ens lugnet i detta samhälle.
På samma gång håller systemet i detta samhälle avsiktligt de arbetande massorna i ett tillstånd av likgiltighet och andligt stillastående; det förhindrar med våld att deras moraliska och intellektuella nivå höjs, för att lättare hålla dem i schack.
Det moderna samhällets framsteg; Den tekniska utvecklingen av kapital och fulländningen av dess politiska system, stärker de härskande klassernas makt och gör kampen mot dem allt svårare. På så sätt skjuter de upp det avgörande ögonblicket för arbetarnas frigörelse.
Analyser av det moderna samhället leder oss till slutsatsen att det enda sättet att omskapa det kapitalistiska samhället till ett samhälle av fria arbetare är genom en våldsam social revolution.
3. ANARKISM OCH FRIHETLIG KOMMUNISM
Den klasskamp som skapades genom förslavandet av arbetarna och deras strävanden mot frihet, födde, mitt i förtrycket, idén om anarkismen: Idén om ett totalt förnekande av ett samhälligt system som baserar sig på principerna om klasser och staten, att det ersätts med ett fritt icke-statligt samhälle med arbetare under självstyre.
Så anarkismen härstammar inte från abstrakta resonemang hos en intellektuell eller en filosof, utan från arbetarnas direkta kamp mot kapitalismen, från arbetarnas behov och krav, från deras strävanden mot frihet och jämlikhet, strävanden som blev särakilt levande under de mest heroiska perioderna i de arbetande massornas liv och kamp.
De framträdande anarkistiska tänkarna, Bakunin, Krapotkin och andra uppfann inte idén om anarkismen, utan hjälpte endast till att bestämma och sprida den med hjälp av sina tankar och kunakap, sedan de upptäckt den hos massorna.
Anarkismen är inte resultatet av personliga ansträngningar eller objekt för individuell forskning.
På samma sätt är inte heller anarkismen produkten av humanitära förhoppningar. En enda mänsklighet existerar inte. Varje försök att av anarkismen göra en egenskap hos hela den nuvarande mänskligheten, att tilldela den en allmän humaniatisk karaktär skulle vara en historisk och social lögn, som oundvikligen skulle leda till att sakernas tillstånd och en ny utsugning rättfärdigas.
Anarkismen är allmänt humanitär bara i den meningen att massornas idéer strävar efter att förbättra livet för alla människor, och att dagens eller morgondagens mänsklighets öde inte går att skilja från de utsugna arbetarnas. Om de arbetande massorna är segerrika kommer hela mänskligheten att återfödas, om inte kommer våld, utsugning, slaveri och förtryck att härska i världen som förut.
Uppkomsten, blomningen och förverkligandet av anarkistiska idder har sina rötter i livet och i de arbetande massornas kamp och är oskiljaktigt bundna till deras öde.
Anarkismen vill ombilda det nuvarande borgerliga kapitalistiska samhället till ett samhälle som tillförsäkrar arbetarna deras arbetes produkter, deras frihet, oberoende samt social och politisk jämlikhet. Detta nya samhälle blir frihetlig kommunism, i vilkat samhällig solidaritet och fri individualitet finner sitt fulla uttryck, och i vilket dessa två idéer utvecklas i perfekt harmoni.
Den frihetliga kommunismen tror att den enda skaparen av samhälligt värde är arbetaren, hjärnans eller handens, och följdaktligen att bara arbetare har rätt att styra socialt och ekonomiskt liv. På grund av detta varken försvarar eller tillåter den att icke-arbetande klasser existerar. Om dessa klasser existerar samtidigt som den frihetliga kommunismen kommer den senare inte att känna några plikter för dem. Detta upphör när de icke-arbetande klasserna bestämmer sig för att bli produktiva och vill leva i ett kommunistiskt samhälle under samma villkor som alla andra, dvs som fria medlemmar och åtnjutande samma rättigheter och skyldigheter som alla andra produktiva medlemmar. Den frihetliga kommunismen vill få ett slut på all utsugning och allt våld, både mot individer och folkmassorna. För detta mål kommer den att grundlägga en ekonomisk och social bas som förenar kollektiveta alla delar och tillförsäkrar varje individ en jämlik plats bland de övriga och beviljar var och en det maximala välståndet. Denna bas är det gemensamma ägandet av alla medel och verktyg i produktionen (industri, transport, jord, råmaterial, oav.) och uppbyg- gandet av ekonomiska organisationer på principerna om jämlikhet och självstyre för de arbetande klasserna. Inom ramarna för detta arbetarnas självstyrande samhälle placerar den frihetliga kommunismen principen om jämlikhet i värde och rättigheter för varje individ (inte individua- litet "i allmänhet", inte heller "mystisk individualitet" , inte heller begreppet "individualitet", utan varje verklig, levande individ).
Det är denna jämlikhetsprincip, liksom ur principen att värdet hos en individs arbete inte kan beräknas eller mätas, som den grundläggande ekonomiska, sociala och juridiska principen för frihetlig kommunism utgår= "Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov".
4. DEMOKRATINS FÖRNEKANDE
Demokrati är en av det kapitalistiska samhällets skepnader. Demokratins grund är att upprätthålla de två antagonistiska klasserna i det moderna samhället: arbetarklassen och kapitalistklassen, och att de samarbetar på basis av privatkapitalisktisk egendom. Uttrycket för detta samarbete är parlamentet och den nationellt representiva regeringen.
Formellt hävdar demokratin yttrandefrihet, pressfrihet, föreningsfrihet och att alla är lika inför lagen. I verkligheten är alla dessa friheter av en mycket relativ karaktär, de tolereras bara så länge som de inte utmanar intressena för den härskande klassen, dvs bourgoisin.
Demokratin bevarar principen om
privatkapitalistisk egendom som den är. Den ger alltså borgerligheten rätt
att kontrollera landets hela ekonomi, hela pressen, utbildningen, vetenskapen,
konsten - vilket i själva verket gör bourgoisin till envåldahärskare.
Eftersom bourgoisin har monopol i det ekonomiska livets sfär, kan den också
fastställa sin obegränsade makt i det politiska. Följdaktligen är
parlamentet och representativa regeringar i demokratier inget annat än
borgerlighetens verkställande organ.
Alltså, demokrati är inget annat än en av sidorna av den borgerliga diktaturen, dolt bakom bedrägliga formule- ringar om politiska rättigheter och falska demokratiska garantier.
5. FÖRNEKANDE AV STATEN OCH MYNDIGHET
Borgarnas ideologier beskriver staten som det verktyg som reglerar de komplicerade politiska, medborgerliga och sociala förhållandena mellan människor i det moderna samhället, och att den försvarar ordning och lag för dem. Anarkisterna håller fullkomligt med om denna beskrivning, men de kompletterar den genom att påstå att grunden till denna ordning och dessa lagar är att majoriteten av människorna förslavas av en obetydlig minoritet, och att det är just detta som staten försvarar.
Vänstersocialisterna, i synnerhet bolsjevikerna, betraktar även de den borgerliga staten och myndigheten som kapitalets tjänare. Men de anser att stat och myndighet, i händerna på socialistiska partier, kan bli ett kraftfullt vapen i kampen för proletariatets frigörelse. Av den anledningen är dessa partier för en socialistisk myndighet och proletär stat. En del av dem vill erövra rnakten genom fredliga, parlamentariska medel, andra med revolution. Anarkismen tycker att dessa två har helt fel och att det har förödande konsekvenser för målet att frigöra arbetarna.
Myndighet är alltid beroende av att folkets flertal utsugs och förslavas. Den är född ur denna exploatering, eller den är skapad för denna exploaterings intressen. Myndighet utan våld och utan utsugning förlorar allt förnuftigt varande,
Stat och myndighet tar ifrån massorna allt initiativ, dödar skapandets ande och den fria handlingen, odlar i den slavpsykologi; underkastelse, önskningar, karriärshopp, ledarkult, illusion att kunna dela auktoriteten.
Alltså, arbetarnas frigörelse är bara möjlig i den direkta revolutionära kampen som förs av de stora arbetande massorna och deras klassorganisationer mot det kapitalis tiska systemet.
De socialdemokratiska partiernas erövring av makten med fredliga medel kommer inte under de förhållanden som råder i den nuvarande ordningen, att ta ett enda steg mot målet att frigöra arbetarna. Detta av den enkla anledningen att den verkliga makten, och därmed den verkliga myndigheten, kommer att förbli hos bourgeoisin, som kontrollerar hela ekonomin och politiken. Den socialistiska myndighetens roll begränsas i detta fall till reformer, till samma regims förbättring. (Exempel; Ramsey McDonald, de socialdemokra tiska partierna i Tyskland, Sverige, Belgien, som alla kommit till makten i ett kapitalistiskt samhälle.)
Att angripa makten genom en social omvälvning och organisera en sk. "proletär stat" kan inte tjäna arbetarnas verklìga frigörelse. Staten, som omedelbart byggs för att försvara revolutionen, slutar alltid med att den förvrängs av behov och särmärken som är egna för den. Den blir ett självändamål, som skapar priviligerade klasser som den är beroende av. Den underkastar massorna med våld för sina behovs skull och de priviligerade klasserna, och alltså upprättar den åter grunden för kapitalistisk stat och myndighet, det vanliga förslavandet av massorna med våld. Exempel: Bolsjevikernas "arbetar- och bondestat".
6. MASSORNAS ROLL OCH ANARKISTERNAS ROLL I DEN SOCIALA KAMPEN OCH I DEN SOCIALA REVOLUTIONEN
De främsta krafterna i den sociala revolutionen är städernas arbetarklass, bondemassorna och en del av den arbetande intelligentian.
NOT Medan den arbetande intelligentian är en utsugen och förtryckt klass på samma sätt som stads- och lands proletariatet, är den relativt splittrad i jämförelse med arbetarna och bönderna, tack vare de ekonomiska privilegier som bourgeoisin ger vissa av dem. Det är därför under den sociala revolutionens tidiga skede bara det minst välbe finnande skiktet av intelligentian som tar en aktiv del i den.
Anarkisternas syn på massornas roll i den sociala revolutionen och uppbyggandet av socialismen skiljer sig på ett typiskt sätt från statspartiernas. Medan bolsjevismen och dess släktingar menar att massorna bara äger destruktiva revolutionära instinkter, att de inte kan handla skapande och konstruktivt - det främsta skälet till varför den senare aktiviteten borde koncentreras i händerna på de personer som bildar regeringen i staten och centralkommittén i partiet - tror anarkisterna tvãrtom, att de arbetande massorna har inneboende skapande och konstruktiva möjlig heter som är enorma. Anarkisterna strävar efter att undanröja de hinder som står i vägen för att dessa möjligheter skall komma till uttryck.
Anarkister betraktar staten som det främsta hindret, eftersom den tillskansar sig massornas rätt och tar ifrån dem alla funktioner i ekonomiskt och socialt liv. Staten måste förgöras, inte "någon gång" i det framtida samhället, utan omedelbart. Den måste krossas av arbetarna på den första dagen av deras seger, och får inte återinrättas i någon som helst form. Den kommer att ersättas av ett federalistiskt system av arbetarorganisationer för produktion och konsumtion, förenade federativt och själv styrande. Detta system utesluter lika mycket auktoritär organisation som parti-(vilket det än är) diktatur.
Den ryska revolutìonen 1917 visar precis denna riktning för den sociala frigörelsens process med skapandet av systemet med arbetar- och bondesovjeter och fabrikskommittéer. Dess olycksaliga misstag var att inte likvidera, vid det rätta tillfället, statsmaktens organisering, i början de provosoriska regeringen, följd av bolsjevikmakten. Bolsje vikerna, som levde högt på arbetarnas och bönderna förtroende, återupprättande den borgerliga staten när ögonblicket så medgav och dödade därmed massornas skapande aktivitet. När de stödde och upprätthöll staten, ströp de sovjeternas och fabrikskommittéernas fria styre, som representerade det första steget mot att bygga ett icke statligt socialistiskt samhälle.
Anarkisternas handlande kan delas in i två perioder, de före revolutionen, och det under revolutionen. I båda ka anarkisterna bara fullfölja sin roll som en organiserad kraft om de har klart begrepp om målet för sin kamp och vägarna som leder till att detta mål förverkligas.
Den grundläggande uppgiften för Anarkisternas Förening i den pre-revolutionära perioden måste vara att förbereda arbetarna och bönderna för den sociala revolutionen.
När anarkismen tar avstånd från formell (borgerlig) demokrati, myndighet och stat och hävdar arbetarnas fullständiga frigörelse, betonar den till fullo klasskamp ens benhårda principer, den inspirerar och utvecklar hos massorna klassmedvetande och klassens revolutionära oför sonlighet.
Det är just till klassoförsonligheten, anti-demokratismen och anti-statstänkandet i anarkokommunismens idéer som den frihetliga utbildningen av massorna måste inriktas. Men utbildning ensamt är inte tillräckligt. Vad som också är nödvändigt är en anarkistisk massorganisation. För att uppnå det är det nödvändigt att arbeta i två riktningar, å ena sidan att utvälja och gruppera revolutionära arbetar- och bondegrupper på en frihetlig kommunistisk grund (en särskild frihetlig kommunsitisk organisation), å andra sidan att återföra revolutionära arbetare och bönder till en ekonomisk bas för produktion och konsumtion (revolutio nära arbetare och bönder organiserade kring produktionen, arbetar- och fria bondekooperativ).
Arbetar- och bondeklassen, organiserad på basis av produktion och konsumtion, genomträngd av revolutionära anarkistiska ståndpunkter, kommer att vara den första starka bastionen i den sociala revolutionen.
Ju mer medvetna och organiserade på ett anarkistiskt sätt dessa organisationer är, desto mer kommer de att uttrycka en oförsonlig och skapande frihetlig vilja i revolutionens ögonblick.
Vad det gäller arbetarklassen i Ryssland står det klart efter åtta år av bolsjevikisk diktatur, som slår massornas naturliga behov av fri aktivitet i bojor (all makts sanna natur demonstreras bättre än någonsin), att denna klass inom sig gömmer stora möjligheter att bilda en anarkistisk massrörelse. Organiserade militanta anarkister bör omedel bart med all sin styrka möta dessa behov och möjligheter, så att de inte vansläktas till reformism.
Med samma iver bör anarkisterna ägna sig åt att organisera de fattiga bönderna, som krossats av statsmakten och söker en väg ut och bär på en enorm revolutionär möjlighet.
Anarkisternas roll under den revolutionära perioden kan inte begränsas enbart till att propagera för de frihetliga idéernas grundvalar.
Livet är inte bara en estrad för att propagera för den eller den tanken, utan även, lika mycket, scenen för kampen, strategin, och strävandena hos dessa tankar i den social och ekonomiska livets förvaltning.
Mer än något annat begrepp borde anarkismen bli revolutio nens ledande begrepp, ty det är bara på anarkismen teoretiska grund som den sociala revolutionen kan leda till arbetarnas fullständiga frigörelse.
De anarkistiska idéernas ledande position i revolutionen innebär att händelserna följer anarkistisk teori. Men denna teoretiska pådrivande kraft får inte förväxlas med statspartiernas politiska ledarskap som slutgiltigen leder till statsvälde.
Anarkismen strävar varken till politisk makt eller till diktatur. Dess främsta strävan är att hjälpa massorna att ta den verkliga vãgen till den sociala revolutionen och bygga socialismen. Men det räcker inte med att massorna tar vägen till den sociala revolutionen. Det är också nödvändigt att stå fast vid denna inriktning för revolu tionen och dess mål, att undertrycka det kapitalistiska samhället i namn av de fria arbetarnas samhälle. Som erfarenheterna från den ryska revolutionen 1917 visat oss är denna sista uppgift långt ifrån lätt, framför allt på grund av de talrika partier som försöker inrikta rörelse åt ett håll som står i motsättning till den sociala revolutionen.
Fastän massorna i sociala rörelser uttrycker sig själva i djupet av anarkistiska tendensers och lärosatsers ord, så förblir dessa tendenser och lärosatser dock kringspridda, om de inte samordnas, och leder följdaktligen inte till att den drivande kraften för frihetliga idéer organiseras, vilket är nödvändigt för att bevara den anarkistiska inriktningen och målen i den sociala revolutionen. Den teoretiska drivkraften kan bara uttryckas av ett kollektiv som speciellt skapats för detta ändanål. De organiserade anarkistiska elementen utgör precis detta kollektiv.
De teoretiska och praktiska plikterna för detta kollektiv är betydande vid tiden för revolutionen.
Kollektivet måste visa initativ och utveckla ett totalt delatagande i den sociala revolutionens alla områden, i revolutionens inriktning och allmänna karaktär, i inbör deskrig och revolutionens försvar, i revolutionens posi tiva uppgifter som ny produktion, konsumtion, jordfrågan, osv.
I alla dessa frågor, och i otaliga andra, kräver massorna ett klart och exakt gensvar från anarkisterna. Och från det ögonblicket då anarkisterna tillkännagör en åsïkt om revolutionen och samhäliets struktur, är de skyldìga att ge alla dessa frågor ett klart svar, att hänföra lösningen på dessa problem till den frihetliga komnunismens allmänna tanke, och att ägna alla sina krafter åt att förverkliga den.
Bara på detta sätt säkrar Anarkisternas Förening och anarkiströrelsen fullständigt sin funktion som teoretisk drivkraft i den sociala revolutionen.
7. ÖVERGÅNGSPERIODEN
Med uttrycket övergångsperiod menar de socialistiska partierna ett bestämt skede i ett folks liv. De karaktä ristiska dragen är; en brytning med tingens gamla ordning och installerandet av ett nytt ekonomiskt och socialt system, ett system som dock ännu inte innebär arbetarnas fullständiga frigörelse. I denna mening är de socialistiska politiska partiernas miniprogram, till exempel de socialistiska opportunisternas demokratiska program eller kommunisternas program för "proletariatets diktatur", program för övergångsperioden
NOT Ett miniprogram är ett vars mål inte är att fullständigt avskaffa kapitalismen, utan att lösa vissa av de omedelbara problem som berör arbetarklassen under kapitalismen.
Det väsentliga draget hos alla dessa är att de ser det som omöjligt, för ögonblicket, att fullständigt förverkliga arbetarnas ideal; deras oberoende, deras frihet och jämlikhet - och därför bevarar en hel rad av det kapitalistiska systemets institutioner; principen om statstvång, privat ägande av produktionsmedel och -mål byråkratin och flera andra, i enlighet med det särskilda parti-programmets mål.
Av princip har anarkisterna alltid varit fiender till sådana program, eftersom de nenar att uppbyggandet av övergångssystem som behåller principerna för utsugning och tvång av massorna oundvikligen leder till att ett nytt slaveri växer fram.
I stället för att skapa politiska miniprogram, har anarkisterna alltid försvarat idén om en omedelbar social revolution, som berövar borgarklassen dess ekonomiska och sociala privilegier och placerar produktionsmedel och verktyg samt det ekonomiska och sociala livets funktioner i händerna på arbetarna. Ända fram till nu har det varit anarkisterna som bevarat denna ställning.
Idén om övergångsperioden, enligt vilken den sociala revolutionen skulle leda, inte till ett kommunistiskt samhälle, utan till ett system X, vilket bibehåller delar av det gamla systemet, är anti-social till sin natur. Den riskerar att sluta med att dessa element förstärks och utvecklas till sina tidigare dimensioner, och leder möjligheterna tillbaks.
Ett skändligt exempel på detta är den regim, "proletaria tets diktatur", som etablerades av bolsjevikerna i Ryssland.
Enligt dem så skulle regimen inte vara någonting annat än ett övergångssteg mot total kommunism. I själva verket har detta steg haft till följd att klassamhället återinförts. I botten av det är arbetarna och bönderna, precis som förut.
Det primära då man bygger ett kommunisktiskt samhälle är inte att tillförsäkra varje individ obegränsad frihet att tillfredställa sina behov från revolutionens första dagar. Det består i att erövra den sociala grunden för detta samhälle, och slå fast principer för jämlika förhållanden mellan individer. Vad det gäller mängden av tillgångar, större eller mindre, hör inte det till den principiella nivån, utan är ett tekniskt problem.
Den grundläggande principen som det nya samhället kommer att resas och vila på, och som inte på något sätt får begränsas, är den om jämlikhet mellan människor, frihet och oberoende för arbetarna. Denna princip representerar massornas första grundläggande krav, som de reser sig i social revolution för.
Antingen kommer den sociala revolutionen att sluta i arbetarnas nederlag, och i så fall måste vi börja om igen att förbereda kampen, en ny offensiv mot det kapitalistiska systemet, eller kommer den att leda till arbetarnas seger. I så fall kommer arbetarna, som tagit hand om de medel som tillåter självstyre - land, produktion och sociala funktioner, att börja uppbyggandet av ett fritt samhälle.
Detta är vad som karaktäriserar början av ett kommunistiskt samhälle, som när det väl börjat följa kursen för sin egen utveckling, stärker sig och ständigt fulländar sig självt.
På det sättet kommer arbetarnas övertagande av d produktiva och sociala funktionerna att bli en tydlig gräns mellan stats- och ickestatsepoker.
Om den vill bli de kämpande massornas språkrör, fanan för en hel epok av social revolution, får inte anarkismen i sitt program ta upp drag av den gamla ordningen, de opportunis tiska tendenserna hos övergångssystem och -perioder, inte heller dölja sina grundläggande principer, utan tvärtom utveckla och praktisera dem till det yttersta.
8. ANARKISM OCH SYNDIKALISM
Vi betraktar benägenheten att ställa frihetlig kommunism och syndikalism mot varandra som konstlad och utan all grund och mening.
Anarkismens och syndikalismens idéer tillhör olika plan, medan kommunism, det vill säga ett samhälle med fria arbetare, är målet för anarkistisk kamp - så är syndikalism som rörelse för revolutionära arbetare i sina yrken, bara en av formerna för revolutionär klasskamp. I och med att de förenar arbetarna på produktionens grund har revolutionär syndikalism, liksom alla grupper som baseras på yrken ingen bestämmande teori, den har ingen föreställning om världen som svarar på alla de komplicerade och politiska frågorna i dagens verklighet. Den avspeglar alltid ideologierna hos diverse politiska grupperingar, speciellt hos dem som arbetar intensivast i dess led.
Vår attityd till revolutionär syndikalism är ungefär följande: Utan att här i förväg försöka lösa de revolutio nära syndikatens roll efter revolutionen - om de blir organisatörerna av all ny produktion, eller om de kommer att lämna denna roll till arbetarnas sovjeter eller fabrikskommittéer - bedömer vi det som att anarkisterna måste ta del i revolutionär syndikalism som en av formen för de revolutionära arbetarnas rörelse.
Men frågan eom ställs idag är inte om anarkister borde eller inte borde delta i revolutionär syndikalism, utan snarare hur och varför de deltar.
Vi ser tiden till nu, när anarkister gick med i den syndikalistiska rörelsen som individer ocn agitatorer, som en period av hantverkarförhållanden gentemot yrkes- arbetarnas rörelse.
Anarkosyndikalismsn, som kraftfullt försöker införa frihet liga idéer i den revolutionära syndikalismens vänsterfly gsl som ett medel att skapa anarkistiska fackföreningar utgör ett steg framåt. Men den går ännu inte bortom den erfarenhetsmässiga metoden, ty anarkosyndikalismen sam mAnför inte nödvändigt anarkisterna ì syndikalismen och de som organiserat sig utanför den syndikalistiska rörelsen. Ty det är endast på den grunden, på en sådan allians, som revolutionär fackföreningsrörelse kan bli anarkistisk och hindras från att dras mot opportunism och reformism.
Vi ser syndikalismen som en yrkessammanslutning för arbetare utan en sammanhängande social och politisk teori och därför oförmögen att lösa den sociala frågan på egen hand, anser vi att anarkisternas uppgift i rörelsens led består i att utveckla den frihetliga teorin och att rikta rörelsen åt ett frihetligt håll, för att ombilda den till en aktiv påskyndare av den sociala revolutionen. Vi får aldrig glömma att om inte fackföreningarna finner stöd i anarkistisk teori vid lägliga tillfällen, så kommer de att att vända sig till ett politiskt statspartis ideologi, oavsett om vi gillar det eller inte.
Anarkisternas uppgift i de revolutionära arbetarnas rörelse kan bara uppfyllas på vilkor att deras arbete knyts samman med aktiviteten i den anarkistiska organisationen utanför fackföreningen. Med andra ord, så måste vi träda in i revolutionära fackföreningar som en organiserad styrka, redo att verkställa uppgifter i fackföreningen framför den allmänna anarkistorganisationen, orienterad av den senare.
Utan att begränsa oss till att skapa anarkistiska fackföreningar, måste vi försöka utöva vårt teoretiska inflytande i alla fackföreningar, i alla dess former. Vi kan bara uppnå detta mål genom att arbeta i strängt organiserade anarkistiska kollektiv, men aldrig i små empiriska grupper, som emellan sig varken har organisato risk allians eller teoretisk överenskommelse.
Grupper av anarkister i bolag, fabriker och verkstäder, främst sysselsatta med att skapa anarkistiska fackfören- ingar, som leder kampen i revolutionära fackföreningar för att frihetliga idéer skall råda i fackföreningsrörelsen, grupper organiserade i sin handling genom en allmän anarkistisk organisation: Dessa är vägarna och medlen i anarkisternas förhållningsätt gentemot fackföreningsrö relsen.
On to KONSTRUKTIV AVDELNING
Back to Index
Return to The Nestor Makhno Archive
Other pages connected to this site: